Back to basics

Dana Dragomir, panflöjtsdrottning

Lärdomar från en presentationskatastrof

Vad är det värsta som kan hända en presentatör? Att tekniken pajar, så att inget blir visat? Det är förstås illa, men det allra värsta är nog att oförberedd tvingas hålla en dåligt sammansatt presentation, inför en publik som blir allt mer less eller förvirrad.

Häromdagen bevittnade jag en sådan presentation. Jag var kallad till ett möte tillsammans med ett par hundra andra brukare, som en numera kallas när en tar del av samhälleliga nyttigheter. Låt mig nu beskriva detta möte ur presentationsperspektiv.

Mötesledaren är chef för verksamheten och hälsar oss välkomna genom att visa oss en flera meter stor projektion av ett datorskrivbord. Mappar, dokument, programikoner huller om buller, ovanpå en halvprivat skrivbordsbild.

Lärdom nummer ett: låten duken vara svart eller visa din presentations första bild när åhörarna kommer in.

Mötet börjar så genom att mötesledaren öppnar ett PowerPoint-dokument i redigeringsläge. Ni vet; med menyer, verktygslister, en kolumn med bildminiatyrer till vänster och en förhandsvy till höger. Mötesledaren väljer att fortsätta ha det så. Jag tror först att hon har glömt starta presentationen, men förstår sedan att det är medvetet. På så sätt ser hon miniatyrerna av bilderna efter den nuvarande. Det hjälper antagligen henne att komma ihåg och vid behov hoppa runt bland bilderna. Problemet är bara att vi också ser samma sak. Däremot ser vi inte presentationsbilderna i den storlek de är skapta för.

Lärdom nummer två: inse att din dators skärm och presentationsduken ska visa olika saker. Anteckningar, nästa bild, klockor och andra presentatörsverktyg på din skärm, själva presentationen och bara den på storbild. Både PowerPoint och Keynote har stöd för detta. Lär dig att stänga av skärmdubblering och att ange på vilken skärm presentationen ska hamna. Det kräver vanligtvis att du ändrar både i systemets kontrollpanel för bildskärmar och i presentationsprogrammets inställningar.

Redan första minuten börjar åhörarnas koncentration att skingras. Allt fler undrar var panflöjtstonerna kommer ifrån. ”Kan du stänga av musiken?”, säger någon efter ett tag. Mötesledaren ser frågande ut, men kommer sedan ihåg. Hon hade satt igång en spellista på sin mobil, för att skapa stämning under insläppet. Eftersom telefonen inte var ansluten till en högtalaranläggning kunde ingen människa höra den då, men den framträder desto skrälligare nu, när alla tystnat.

Lärdom nummer tre: får du en idé som du inte hunnit testa, besinna dig. Se till att utsmycknader, särskilt sådana som är beroende av teknik, fyller sin funktion och är lätta att kontrollera. Annars, skippa.

Själva presentationen blir sedan till en provkarta på design- och planeringsmässiga missar, spetsat med ett ogenomtänkt framförande. Alldeles för mycket text – med en oläsligt liten teckenstorlek för att det ändå ska få plats – läses upp ordagrant av mötesledaren, som varje gång vänder ryggen mot åhörarna medan hon läser från duken.

Lärdom nummer fyra: presentationen ska stötta din berättelse, inte vara din berättelse. Använd enstaka ord eller en kort mening per bild. Vänd inte ryggen mot publiken. För helvete.

Presentationens typografi, vars grundutförande säkert tagits fram av organisationens kommunikationsavdelning, varierar våldsamt från bild till bild. Överallt får vi se nya kombinationer av teckenstorlekar, typsnittsvikt och marginalinställningar.

Lärdom nummer fem: håll dig till mallen! Om mallen inte fungerar för ditt syfte, prata med dem som gjort den, modifiera den om så behövs, men ändra inte på varje enskild bild.

Vid ett tillfälle presenteras ett antal medarbetare på scenen. Samtidigt visas namnen på medarbetarna. Tyvärr inte just de medarbetare som står på scenen, så mötesledaren hoppar lite fram och tillbaka mellan olika namnlistor så att nästan alla namn som sägs också blir visade. Sedan byts medarbetarna ut mot andra och hoppandet mellan olika skyltar fortsätter. Förvirringen tilltar.

Lärdom nummer sex: tänk igenom innehållet på dina bilder. Sätt dem i rätt ordning. Om andra ska medverka i framträdandet, gör klart hur i förväg och kommunicera detta med alla inblandade.

I en av alla punktlistor som fyller duken finns en rad facktermer. Varje term resulterar i att mötesledaren blir avbruten med frågor om vad det ena eller andra betyder.

Lärdom nummer sju: utgå från publikens förkunskaper när du formulerar dig. Uttryck dig så att alla förstår. Återanvänd inte interna bilder utan att fundera över om de fungerar även för utomstående.

Sluttiden för mötet är sedan passerad med råge och det måste avbrytas innan det riktigt känns färdigt. Åhörarna ser ju dessutom att flera bilder inte blivit visade och lämnar salen i en blandning av snopenhet och frustration.

Lärdom nummer åtta: ta tid på dig själv och öva, öva, öva.

Kan det bli sämre?

Jo, faktiskt. Det finns några  saker till som kan sänka en presentation ända till botten. För det första kunde talaren ha börjat med att säga att hon inte är förberedd, eller kommer att få ont om tid och inte vet hur det ska gå. Det hade i det här fallet i och för sig varit sant, men det är annars onödigt att göra åhörarna skeptiskt inställda redan innan man börjat. Sedan kunde hon ha missuppfattat vilka som var där för att lyssna; det är tyvärr alltför vanligt. Hon kunde också ha kryddat bilderna med diagram och pilar som är omöjliga att förstå. Lyckligtvis klarade vi oss undan det denna gång.

Grundläggande regler

Sammantaget kan sägas att den viktigaste frågan som den här mötesledaren borde ställt sig är: blir mötet bättre av en presentation? I det här fallet är svaret tveklöst nej, särskilt som den i så stora drag bidrar till en bild av organisationen eller individen som oprofessionell.

I övrigt handlar det om rätt enkla rättesnören: konstra inte till det. Om du inte kan design, ta hjälp av någon. Var kort och koncis. Se presentationen som något som ska förstärka det du säger. Har du inget att säga kan ingen presentation i världen hjälpa dig. Förbered dig och andra medverkande. Och öva!

Tags: , ,